Olof Rudbeck den yngre (1660-1740) var "sin berömde faders son". Rudbeck d.ä. var han med med den storvulna "Atlantica", där Sverige utmålades som alltings upphov. Sonen gick i faderns fotspår, och det var fadern som utverkade av kung Karl XI att Rydbeck den yngre fick följa med på 1695 års expedition till Tornedalen och Lappland. Även om denna expedition idag är bortglömd är dock Rudbecks namn ännu levande i Lapplands naturvetenskapliga upptäcktshistoria. Bakgrunden var att kungen själv hade besökt Torneå året innan, och sett midnattssolen från kyrktornet där. 1695 års expedition hade som huvuduppgift att studera den s.k. refraktionen som gör det möjligt att se midnattssolen så långt söderut som i Torneå. Rudbeck för sin del skulle resa för att "observera och afrijta ett och annat, som kan lända til fäderneslandets lustre och heder".
Rudbeck planerade att ge ut sin skildring av denna resa i ett bokverk om tolv band. Endast den första delen, Nora Samolad, hann dock utkomma innan den stora branden i Uppsala 1702 förstörde alla Rudbecks manuskript. Själva resan gick först upp till Torne träsks västända, där man ville fortsätta över till Norge men övertalades av samerna att vända. Ett nytt försök gjordes istället längs Luleälven, där man på liknande sätt tvingades vända om. Följande citat är hämtade ur dagboken, publicerad i Svenska Linnésällskapets årsskrift. Som synes försökte Rudbeck förlägga bibelns skapelseberättelse hit, och försökte också härleda ordens ursprung på alldeles eget sätt:
Wid Nimi [Niemis söder om Övertorneå] låg berget Lupiovara [Luppio], tämmeligen högt, varest sades att båten i syndafloden skulle hava stannat, varest ock ännu skulle synas några överlevor. Andra sade åter detsamma om Avasaxar vid Mikolajärvi, där vi ock hade omväxling med folk och håpar [båtar]. Med det förra må vara huru det kan, nämligen att båten där i syndafloden kunnat stanna, men det senare, att därefter ännu något av kölen skall ligga kvar, är av intet värde.
Wad eljest själva landet i Lule lappmark vidkommer, är det träfflig bergaktigt och med höga fjäll överfullt, så att när det ena fjället släpper, tager det andra emot. Och synes deras höjd i Lule vida övergå Torne lappmarks fjällen. Dock är det märkeligt att alla fjällen hit norråt stiga mycket långslut i anseende mot de bergen i Söderländerna, vilka, som man av deras avritningar och beskrivningar i åtskilliga reseböcker utmärkt kan se, stiga mycket tvärt och spitzigt ända upp. Och kallas därför höga bergen hos oss fjäll, av orsak att där oppå inga trän eller örter växa, utan de är glatta och bara såsom fjäll uppå en fisk.
Läs mer
- Fries, Thore M., Den första naturvetenskapliga forskningsfärden i Sverige. S: 517-537 i Nordisk tidskrift, årgång 1898.
- Rudbeck, Olof, d.y., Iter Lapponicum. Skissboken från resan till Lappland 1695, I-II. Stockholm, 1987.
- Sydow, Carl-Otto von, Rudbeck d.y.:s dagbok från Lapplandsresan 1695. Med inledning och anmärkningar. I-II. Svenska Linnésällskapets årskrift årgång 1968-1969 (s. 78-114), 1970-1971 (s. 73-115).