Den franske komediförfattaren Jean-Francois Regnard (1655-1709) har stundom kallats Lapplands förste turist. Ett är åtminstone säkert, nämligen att han är den första flitigt uppmärksammade resenären - i synnerhet efter 1946 då hans reseskildring utkom på svenska. När det gäller friska och fördomsfria beskrivningar av det upplevda är honom Francesco Negri dock vida överlägsen. Möjligen är det Regnards lekfulla inställning till tillvaron som kvalificerar honom för epitetet Lapplands första turist. Den som studerar reseskildringar skall också finna att just fransmän ofta gärna berättar en underhållande historia hellre än de beskriver den observerade verkligheten!
Faktauppgifterna hos Regnard är mestadels hämtade ur det klassiska bokverket Lapponie av Johannes Schefferus (utgiven 1673, och i fransk översättning 1678). Möjligen hade fransmännen med sig ett exemplar av denna bok på resan. Regnards bok kom liksom Negris postumt, år 1731.
Regnard besöker i sällskap med herrarna Nicolas de Corberon och Cousteaux de Fercourt under en resa i nordeuropa år 1681 Stockholm. Vid ett sammanträffande med kung Karl XI rekommenderas de att besöka Lappland. I slutet av juli når de Torneå, och de fortsätter vidare ända upp till Torne träsk, via det av de flesta dåtida tornedalsresenärer besökta Kengis bruk. Målet är Ishavet och Nordkap, men så långt når de aldrig. Det återgivna citatet är hämtat från det ställe då de tre fransmännen nått upp till Pieskenjarka i Torne träsks östra ända, och står i begrepp att vända åter. Man får lov att säga att utsikten från denna lilla - och märkligt svårbestigna - udde i sjön är förvånansvärt vid:
Vi begav oss sju eller åtta lieues längs sjön till ett berg som överträffade de andra i höjd. Här avslutade vi vår färd mot norr och slog upp våra kolonner. Vi tillbringade väl fyra timmar med att bestiga bergets topp på vägar, som ingen dödlig tidigare beträtt. Då vi voro uppe såg vi i väster Lappland och Ishavet i hela dess utsträckning, ända till Nordkap. Detta, min herre, kan man kalla att gnida sig mot jordens axel och vara vid världens ände. Här var rätta platsen att placera den tidigare nämnda inskriften, vilken aldrig tror jag, skall bli läst av andra än björnar:
Fostrat oss Gallien har, oss Afrika sett och ur Ganges Heliga vatten vi druckit och hela Europa beskådat,
Så av växlande öden drivna kring jorden och haven står vi äntligen här vid polen, där världen tar ända.de Fercourt, de Corberon, Regnard. Anno 1681, 22 Augusti.