,_Baron,_Mineralogist_-_NMGrh_5157_-_Nationalmuseum.jpg)
Friherren och bergsmannen Daniel Tilas (1712-1772) deltog sommaren 1745 i gränskommissionens arbete för det slutliga fastställandet av gränsen mot Norge i norra delen av Sverige. De började i trakten av Nasafjäll strax söder om polcirkeln, och i september 1745 hade nått upp till i höjd med Kebnekaise-massivet:
Sedan ingenieurerne hunnit upp riksmärket Hvitasten och man således i år lagt Umeå lappmark, Piteå och hela Luleå lappmarker till rygga samt vunnit in gränsen av Torneå lappmark, begåvo vi oss först i september månad på hemresan, och efter några dagars marsch hunno vi fram igenom den svåraste fjällbygd, som kunde givas av myrar och moraser, till det närmast åt fjällen liggande nybygget Killingsovon eller Killingsuando, som är ägnat till kapells anläggande uti Gellivara pastorat. Där togo vi kvarter på någon tid till detta års gränsekartas renoverande och utväxlande emot de danskas [dvs norskas] mätning, och var en ömkelig liten bondekoja av trä oss då efter en besvärlig lång vandring angenämare än mångt palats för den som dagelig [bor] i stora präktiga byggnader.
I vägen kom jag först neder till Gellivara nybygge, varest numera en träkyrka stod under byggnad och skulle bliva moderkyrka till det nyligen anlagda Gellivara pastorat. Kyrkogård var där redan inhägnad, och syntes av ej väl nedgravne lik, huru lapparne i stället för kistor stoppa sina döde neder uti deras lastslädar eller pulkor, som till strukturen äro lika deras ackjor men täckte med tunne bräder.
Jag hade utom vad som till min kommissionssyssla hörde samlat ansenligt tillsammans om Lappmarken, såväl i geografien som naturalhistorien, ekonomien, historien, folkets levnadsart och det mera, med ganske månge och med all flit arbetade ritningar, som om den ej kunnat göra en komplett Lappmarkshistoria, så var den däremot i de delar som jag själv sett och utrönt, så mycket ackuratare, och om jag själv skall berömma det, så var den samlingen, som rätteligen kunde bära namn av Samling till en Lappmarksbeskrivning, den ackurataste i sina delar av vad jag ännu sett. Mitt manuskript, som var ganska tätt och compresse skrivet, utgjorde över 60 ark utom de många teckningar och ritningar, varav en del voro med rätte färger utarbetade.
Vad hände då med denna och Tilas' andra samlingar från de resor han gjorde i Sverige, och varför är han helt bortglömd idag? Jo, sorgligt nog återupprepades samma sak som drabbade Olof Rudbeck i Uppsala 1702. Vid en brand i Stockholm 1751, i de kvarter i Klara där Tilas bodde, förstördes alla dessa värdefulla manuskript och samlingar, och därmed kom Daniel Tilas aldrig att bli känd som den märklige reseskildrare han faktiskt var.