Från Olof Rudbeck d.y. är inte steget långt till den store Carl von Linné (1707-1778), som vid tiden för sin lapplandsresa 1732 ännu hette Linnaeus och hade Rudbeck som läromästare. Hans Iter Lapponicum har utgivits i ett otal upplagor på olika språk, men det var faktiskt först år 1889 som den kom ut på svenska. Linné representerar 1700-talets nyttotänkande, då landet skulle genomsökas från norr till söder i jakt på naturtillgångar. Här behöver inte ordas så mycket mer om Linné, eftersom det redan skrivits spaltmil om honom. Det kan dock nämnas att han först färdades över Kvikkjokk till norska kusten, och sedan reste söderut via Finland.
Den 6 juli. Efter middagen reste från Hyttan [Kvikkjokk], då jag 1 fjärding därifrån hade berget Vallevare, som var väl 1/4 mil högt. När jag kom på sidan av det, tycktes jag föras i en ny värld, och när jag kom uppå det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta. Jag var nu kommen på fjällen. Allt omkring mig lågo de snöiga berg, jag gick på snön såsom om starkaste vintern. Alla de rara örter jag förr sett och fägnat mig av, gåvos här såsom uti miniatyr; ja dessutom så många att jag själv fasade, och tyckte mig få mer än jag bestyra kund.