Den brittiske artillerikaptenen Alex. H. Hutchinson (1833-1909) reste upp till Kvikkjokk sommaren 1869, i sällskap med sin hustru. Resultatet blev reseskildringen Try Lapland, som kom att bli en handbok för en snabbt växande skara kvikkjokksresenärer. Det inledande citatet nedan är en översättning av bokens förord, medan citatet därefter är hämtat från bestyr med båtfolk längs Lilla Lule älv, närmare bestämt i nybygget Parkijaur.
Svårigheten att finna nya resmål tilltager för varje år för den som har begränsad tid till sitt förfogande och är trött på de upptrampade stigarna i Ramsgate, Scarborough, Schweiz eller längs Rhen, och längtar efter nya jungfruliga områden, varifrån de inte ens sett ett fotografi, och där lyxhotellen med sina långa notor och sina efterhängsna uppassare med svansande manér är alldeles okända. Vi får inte glömma att det inför en sommarfärd finns en mängd saker man måste ha i åtanke, och flera smakriktningar att ta hänsyn till. Några erfordrar fjälluft och naturscenerier, några fiske och andra jakt. Några vill teckna och måla, fånga fjärilar eller botanisera; andra samla ägg eller ormbunkar. Dessutom kan det finnas damer som vill deltaga! Ja, vi kan lägga ihop alla dessa saker - inklusive den billighet och snygghet som är varje engelskt hjärta så kärt - och finner hela summan i den trakt som författaren och hans hustru besökte under juni och juli månader 1869, och vilken resa författaren på följande sidor skall försöka beskriva.
Efter att ha druckit vårt kaffe ur den enda kopp huset ägde började vi bli otåliga och bearbeta de unga männen; vi försökte t.o.m. dra dem upp ur deras sängar - men de rörde sig inte det minsta. Fadern, som betygade sin kärlek till allt engelskt, och som visade sig vara den störste filur vi mött, var lika ivrig som vi att hans söner skulle stiga upp och ro oss. Men ingenting hände. Han berättade för oss att de hade varit ute i tre dagar och tre nätter och nu var alldeles slutkörda ... Pengar hade ingen verkan; trots att jag visade de trötta sovande den allsmäktiga Dollarn (de hade knappast varit i Amerika), så vände de bara ryggen till med en grymtning. Då, o lyckliga tanke, kom jag ihåg brännvinet, och när jag kom med kannan till sängkanten hällde jag upp och erbjöd dem ett glas om de steg upp. Detta var en helt annan sak .... De tog på sig rockarna och följde oss som sömniga hundar, men bara inom några minuter rodde de som hjältar.